efter en snabb titt in på min blogg såg jag att det fortfarande är människor som läser den, jag känner mig därför lite skyldig att skriva lite hur läget är nu.

Många gånger är livet här hemma som det var innan missionen, men jag vet att han nu vill åka igen, det landet han nu vill åka till har inte mission just nu, utan kommer att ha om ca: 3år om jag förstått rätt.

Ibland händer det saker i ens liv som gör att minnerna från tiden som soldatfru kommer tillbaka, man glömmer så lätt.

i vårat förhållande är min man gansla självisk, det är han som sätter sig själv i första hand, trots att han många gånger blivit bättre än innan han åkte i väg, men hans tänkande är ibland det samma.

Vi är numer en 3 barns familj och det innebär att han vill åka iväg igen när vi har 2 barn på skolan och en på dagis och jag pluggar på högskola, för mig en mer jobbig tid i livet att dra, men sån är han.

Vi får väl se hur det slutar.

Tänker på alla anhöriga som försöker få vardagen att gå ihop utan att hela tiden oroas av vad som händer där nere, en medalj ska ni ha, stå på er.

kram