I dag är en sån dag jag bara vill stanna tiden, jag har suttit hos frissan färgat och klippt håret, köpt ansiktsmask, blivit bjuden av en kompis på en trerätters middag hemma hos henne, vår son hade haft det roligt på skolan idag och Mannen ringde, allt e perfekt och det känns så skönt, dessutom så har vi en weekend för mig och barnen inbokade till huvudstaden för att bara vara och få komma lite hemifrån, den sker om ca: 2 veckor.

Så  just nu är som sagt allt perfekt och jag vill bara stanna tiden 

Jag hade planer, barnen skulle vara 2 timmar i skolan, under tiden skulle jag hinna ta mig ner till biblan och fika med en kompis på stan, jag förklarade för min kompis att jag kanske kunde komma iväg efter en halvtimme från det att skolan börjat.

MEN så blev det inte, vi gick in i klassrummet och där blev jag sittandes, alla klasser i skolan skulle gå ut på gården och ställa sig på rad, dom föräldrar som var med fick stå en bit ifrån och titta på, det var så mycket barn att jag först inte såg min son och när jag väl såg honom så stod han alldeles tyst och storgrät, när jag gick dit så tog han min hand och sa att han inte hade sett mig, jag fick stå där under hela tiden det var uppträdande och sen gick vi in igen, alla barnen i hans klass gick in först och sen kom vi andra, jag tittade in i klassrummet och där var han inte, jag hittade honom gråtandes i korridoren, han hittade inte mig-igen. Så nu gick han dit jag gick, när skolan var slut så gjorde vi en tripp ner till stan alla 3.

Men  han ville inte hitta på film som finns på barnavdelningarna på kappahl medan jag tittade efter kläder, han ville först men började ropa efter mig strax efter, likadant när jag stod i kassan och skulle betala, då vågade han se på filmen för då kunde han se mig, men frågade om vart annat om jag sa något eller så påminde han mig om att jag måste säga till när vi skulle gå.

Jag var glad att jag var ledig denna dag, nackdelen är att i morgon är jag inte det.

Vi pratade mycket under dagen och det verkade mer ok att gå, ända tills ikväll- han vill inte gå, han försökte till och med att kräkas för att han skulle vara sjuk i morgon och i morgon kommer barnflickan och ska lämna, jag hoppas bara att det går bra för honom i morgon för varje gång han grät i skolan var ju jag påväg att gråta, jag antar att det blivit kanske lite mycket när pappan åkte tidigt på morgonen och sen börja skolan, han verkar känna sig rädd och osäker och det är inte likt honom, jag önskar bara att det går över snart. 

Nu har han åkt, dt känns tufft, jag såg till och med han flygplan när jag låg i sängen och försökte somna om, det gjorde inte saken bättre.

När vi kramades en sista gång så kändes det som om det var sista gången för alltid och jag gråter inombords, men jag vill inte visa hur ledsen och orolig jag är, visst säger vi båda at vi kommer sakna varann, men inget mer.

Idag börja våran son skolan, han första dag, det är en stor sak för honom och hans pappa missar det, det märks på hans beteende att han tycker att det är jobbigt, han har blivit väldigt mammig igen och dottern har fått tillbaks sitt humör, allt började för 2 dagar sedan, men jag hoppas att det går över snabbare denna gång, nu är jsg förberedd, jag hoppas bara att jag har orken till det, jag har alldeles för mycket i mitt liv nu för att ha mycket ork till övers, men barnen går väl i första hand så... det ordnar sig alltid.

Ja ha dax för lite uppdatering;

Ang. mitt nya jobb som jag ska börja, så kunde jag inte hålla tyst om det. Ganska snabbt på när han kom blev det mycket prat och jag nämnde att han lätt glömmer bort våra prroblem här hemma, han höll absolut inte med, då jag ifråga satte hur det gick hos min chef sist.

Han såg lite skamsen ut och sa att han hade tänkt att fråga men glömde bort det.

Jag sa till honom att det var just det jag menade, att han glömmer våra problem för att han inte lever i dom, men han har ändå svårt att hålla med mig, men jag tror och hoppas att han innerst inne förstår hur jag menar ändå.

Och förutom att jag  varit lite sjuk och fått gå på pencillin, så har det varit ganska lungt här hemma, händer inte så mycket.

Det jobbigaste tycker jag väl är att barnen tar lite avstånd från honom, det är alltid han som måste ta  initiativet vad gäller allt som har med dom att göra.

 I morse, ville dottern ringa en kompis, så hon frågade mig om det var ok, jag sa att hon kunde fråga pappa, men hon vågar inte, hon vill att jag ska fråga.  Sonen är likadan och när dom precis lärt sig att börja fråga, så åker han igen, för att komma tillbaks på ruta 1 igen inför nästa gång han kommer hem.

Sen kan man ju undra, behöver dom inte kliva upp på morgnen där nere?  

Jaha då var det en dag tills han kommer hem på leave, visst känns det väl bra, men det känns annorlunda, vet inte riktigt på vilket sätt än.

Det kommer nog att kännas annorlunda för honom denna gången också.

Denna gången har jag inte gjort hans favorit mat och inte köpt hans favvo godis, jag har haft för mycket annat att tänka på, dessutom så har jag möblerat om halva lägenheten, köpt nya gardiner och lite annat, jag berättade det när jag gjorde det men frågan är hur mycket han minns av vad jag säger... det återstår att se i morgon.

Härom dagen tog jag mig en filmkväll, kröp upp i soffan och tittade på 2 typiska tjejfilmer, såna som Mannen inte gillar.

Jag målade naglarna, hade hårinpackning, tände ljus och käkade glass ur förpackningen och jag trivdes väldigt bra, kanske för bra, har redan planerat att göra så igen när han åkt, jag har även hunnit med mina vänner mer, vi har fikat, varit på bio osv.Eftersom barnen sover borta när jag jobbar helger, dessutom har dom varit hos deras farmor och mormor i sommar endel. Det har stärkt mig en heldel och hjälpt mig att hitta mig själv mer, men det blir väldigt ensamt.

Idag när jag gick förbi spegeln efter en dusch så upptäcker jag till min förskräckelse att jag nog har varit ensam lite för länge... ja man kan ju säga att rakhyveln har legat och vilat ett tag... (den blev snabbt aktiv igen)

Jag vet inte vad jag ska skriva utan att klaga för mycket, men det känns som det är dax för lite uppdatering, tyvärr har jag inte något bra minne och jag är för lat för att läsa vad jag redan skrivit om.

Så jag ber om ursäkt om det blir upprepningar.

 Jag har kommit till en period där barnen bara tjafsar med varann, lyssnar inte på mig längre, jag försöker få dom i säng i tid, men dom hittar på saker som att dricka vatten, gå och kissa, tjata om att få lyssna på sagor, se på film mm. dom försöker med allt, dom vill inte ens sova i egen säng längre.

Dom ger mig dåligt samvete för att jag måste lämna dom till min mamma på helgerna när jag måste jobba, jag har försökt förklara men det hjälper inte alla gånger.

Sen har vi mannen som jag inte försöker att beklaga mig till, jag vill ju inte att han bara ska få höra gnäll.

När han ringde i dag så fick jag reda på att han kommer missa sonens första skoldag kändes allt hopplöst, det kanske inte har så stor betydelse igentligen men det är dom små sakerna som blir stora.

Känner mig även lite ledsen(mycket ledsen) att mannen inte ens kan fråga hur det går med jobbet, han visste att jag skulle prata med chefen i går om hur min framtid ser ut på mitt nuvarande ställe och jag berättade inget, så   han vet inte ens att jag ska byta arbetsplats om 3 veckor och elak som jag är så tänker jag inte berätta det heller, han märker väl det så småningom, för jag orkar inte uppdatera allt, om han är tillräckligt intresserad så frågar han väl förhoppningsvis...... hm vad ska jag mer kunna klaga på när jag ändå är igång?.. jo jag kan ju exempelvis klaga på alla som berättar för mig hur bra och roligt det kommer att bli för mig att få en ny arbetsplats, jag önskar bara att dom kunde sluta berätta för mig vad jag ska tycka, det är ett helvete att byta arbetsplats just nu, jag har ingen hemma som stöttar, jag måste göra om hela mitt schema, helger, kvällar tidiga mornar, för samma tider på passet har jag, så jag är i behov av barnflickan på morgonen och min mamma till helgerna, kvällarna som jag hitills lyckats undvika vet jag inte riktigt vad jag skall göra med, 

Men jag kommer att ha helt andra dagar än vad jag planerat in, så nu kommer jag få börja om från början, så nä det är inte roligt eller lämpligt att byta arbetsplats just nu, jag önskar att det hade kommit när mannen kommit hem för gott istället.

(det är väl lika bra att jag påpekar det- innan nån annan gör det-- ja det är säkert mitt humör som speglat av sig på barnen, men vet ni vad, det var dom som började )

Mvh surpuppan som säkert vaknar glad som en lärka om solen skiner, fast med dåligt samvete för mitt inlägg idag. 

Nu kan jag äntligen sova, det var en olycka och det är en person som skadats, men han är tydligen vid medvetande, så det känns ju skönt.

Så nu kan jag ju tycka att det är lite pinsamt när jag jagar upp mig på det här viset, men samtidigt kan man ju inte vara riktigt säker.... 

so far so good 

Någonting har hänt och jag vet inte vad och det gör mig galen.

Idag hade jag fått ett mail från mannen där det står att det har hänt en olycka där nere, han var på platsen en stund innan men hann därifrån innan den skedde, det enda jag vet är att ingen av hans närmsta är inblandad....

och att han skulle höra av sig i morgon.

Igentligen borde jag vara lugn, då jag vet att han är oskadd, men det är jag inte, jag kan inte sluta leta på internet för att få reda på vad som hänt, är det en olyckshändelse eller är det ett attentat?

för mig spelar det roll, för om det är med vilje så kanske det blir mer oroligt och fler skadade snart.

 Jag vet att jag kanske borde nöja mig med att han är ok och gå och lägga mig för att sova.

Men tro mig det är lättare sagt än gjort, jag vill ju vetaatt han är ok, inte bara fysiskt utan även psykiskt.

dessutom hoppas jag för allas skull att det inte är någon som blivit så pass allvarligt skadad att dom avlidit, för jag verkligen lider med dom föräldrar, sambos/partners och barn som får ett sådant samtal.

Tror jag måste stänga av datorn nu, annars blir jag snart tokig.