Igår kväll kom taxin, hela sista veckan har varit lite konstig, självklart blev ju Rosa sjuk igen, ögoninflammation och dessutom slog upp knät när hon cyklade hem, samma dag.

Som tur är har ju min man varit hemma hela tiden, kunde inte passa bättre.

Eftersom jag jobbat nästan hela veckan.

och tänk jag fick min första sovmorgon på 8år, han fixade allt den måndagen, men det var då dottern blev sjuk sen, men jag var glad ändå. 

Kvällen innan fixande jag en mysig middag, bara han och jag var tillsammans, det var behövligt. 

dagen D, städade vi lite och åkte och handlade en del, men ju närmare timmarna kom desto större blev klumpen i magen, vi satt tillsammans hela familjenoch såg på en familjefilm och tog det lungt, käkade lite middag.

Sen var det dax att säga farväl, vi hann krama om honom en heldel innan han gick ut genom dörren, väl nere på parkeringen väntandes på taxin, kunde vi se honom från parkeringen, barnen ropade att dom saknar honom och att dom älskar honom, han flyttar sig så han ser oss hela tiden, medan han väntar.

Jag ser på honom att han har det jobbigt, jag vet att han inte ångrar sitt val, men jag tror inte att han skulle sakna oss så starkt, i vanliga fall är han dålig på att höra av sig, han förberedde mig på att vi kanske inte hörs på en vecka eller så, ingen av oss vet ju riktigt hur det funkar än.

Dessutom har jag denna period inte gett honom några samvetskval att han åker utan mer accepterat det och det känns säkert jobbigt för honom, att jag inte små gnäller längre.

Skönt är ju därför att han har hört av sig, ok, jag skickade ett sms igår på kvällen när dom skulle sova i Sthlm. Han svarade tillbaks, dessutom skrev han när dom kommit till näst sista anhalten, han skrev att han saknade oss, men att resan gått bra.

Våran dag här hemma har bestått att göra om hemma, jag vill ha sommar, kanjag inte få det varje dag hemma så gör jag det inomhus, så känns det iallafall, men kräsen som man är, på en pingstafton, då allt stänger lite tidigare, så blev det bara 2 korgar och nytt duschdraperi och fika förstås.

Det känns som om jag bara försöker att undvika att gråta och hitills har det funkat, men som min syster sa, när jag sa att jag ville fika på stan för jag vill inte vara hemma och gråta:

-det är ju bara 2 månader... hon som knappt klarar 1 natt utan sin gubbe... :) sen lägger hon till att hon råkat stöka till deras bil med räksallad.

Där förvann ju min gråt i halsen iallafall.