I dag kom ett brev.. det var en inbjudan för anhöriga, en  information som skulle ta ca: 2 timmar.

Men...

att åka tåg ner till Stockholm tar 5 timmar, för att sedan åka ut till livgardet som också tar en stund, för att gå på anhörighetsträffen i 2 timmar, 2 veckor efter han har åkt, känns inte som man har råd till, det blir ingen höjdare för barnen att åka dit, sen blir det en så lång resa för en sån kort stund, nä jag åker ner när han kommer hem istället.

det hade ju ioförsig varit kul att träffa andra anhöriga, men det finns ju internet ;) 

Fick reda på att det börjar hända lite saker där nere i landet nu, det landet han ska till, inte på samma plats, men oron minskar ju inte för varje minut som går, utan mer tvärtom.

Sökandet efter nyheter från det landet blir bara större och större och kommer säkert att blir värre när han åker.

Kommer jag ihåg att leva själv när han åker, blir jag besatt av vad som händer där nere? Vänta på samtal, brev och läsa om oroligheterna på internet?

Om jag känner så, hur känner då barnen? Kommer dom att kunna sätta ord på allt, nä det gör dom ju förstås inte.