Jag hade planer, barnen skulle vara 2 timmar i skolan, under tiden skulle jag hinna ta mig ner till biblan och fika med en kompis på stan, jag förklarade för min kompis att jag kanske kunde komma iväg efter en halvtimme från det att skolan börjat.

MEN så blev det inte, vi gick in i klassrummet och där blev jag sittandes, alla klasser i skolan skulle gå ut på gården och ställa sig på rad, dom föräldrar som var med fick stå en bit ifrån och titta på, det var så mycket barn att jag först inte såg min son och när jag väl såg honom så stod han alldeles tyst och storgrät, när jag gick dit så tog han min hand och sa att han inte hade sett mig, jag fick stå där under hela tiden det var uppträdande och sen gick vi in igen, alla barnen i hans klass gick in först och sen kom vi andra, jag tittade in i klassrummet och där var han inte, jag hittade honom gråtandes i korridoren, han hittade inte mig-igen. Så nu gick han dit jag gick, när skolan var slut så gjorde vi en tripp ner till stan alla 3.

Men  han ville inte hitta på film som finns på barnavdelningarna på kappahl medan jag tittade efter kläder, han ville först men började ropa efter mig strax efter, likadant när jag stod i kassan och skulle betala, då vågade han se på filmen för då kunde han se mig, men frågade om vart annat om jag sa något eller så påminde han mig om att jag måste säga till när vi skulle gå.

Jag var glad att jag var ledig denna dag, nackdelen är att i morgon är jag inte det.

Vi pratade mycket under dagen och det verkade mer ok att gå, ända tills ikväll- han vill inte gå, han försökte till och med att kräkas för att han skulle vara sjuk i morgon och i morgon kommer barnflickan och ska lämna, jag hoppas bara att det går bra för honom i morgon för varje gång han grät i skolan var ju jag påväg att gråta, jag antar att det blivit kanske lite mycket när pappan åkte tidigt på morgonen och sen börja skolan, han verkar känna sig rädd och osäker och det är inte likt honom, jag önskar bara att det går över snart. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det hänt igen, det som alla anhöriga och inblandade varit rädda för, det som inte fick hända har hänt.   Jag känner inte dom omkomna så jag sörjer inte på det viset som vissa andra gör, utan jag sörjer i egenskap av medmänniska och föredet...

efter en snabb titt in på min blogg såg jag att det fortfarande är människor som läser den, jag känner mig därför lite skyldig att skriva lite hur läget är nu.   Många gånger är livet här hemma som det var innan missionen, men jag vet att han nu ...

Nu har det gått en tid sedan allt hände, vi överlevde denna omgång, ibland undrar jag om han är sugen att åka igen, men det är nog inget han skulle erkänna om jag frågade. Bloggen har jag haft för mig själv, den har han inte läst, han vet att den fin...

Nu har det gått en tid, närmare bestämt 4 månader sedan han kom hem, det låter kortare än vad det känns. Vi har väl fallit tillbaks i vardagen som den var innan han åkte, men människor runt omkring oss undrar om han kommit hem än.... när dom ser att ...

Jag skrev till boken, men efteråt mådde jag så dåligt, huvudvärk i 2 dagar och på snudden till ångest känslor, huvudvärken slog till i slutet av skrivandet, så hårt att jag till och med spydde, så jag läste aldrig igenom texten innan den skickades iv...