Jag hade planer, barnen skulle vara 2 timmar i skolan, under tiden skulle jag hinna ta mig ner till biblan och fika med en kompis på stan, jag förklarade för min kompis att jag kanske kunde komma iväg efter en halvtimme från det att skolan börjat.

MEN så blev det inte, vi gick in i klassrummet och där blev jag sittandes, alla klasser i skolan skulle gå ut på gården och ställa sig på rad, dom föräldrar som var med fick stå en bit ifrån och titta på, det var så mycket barn att jag först inte såg min son och när jag väl såg honom så stod han alldeles tyst och storgrät, när jag gick dit så tog han min hand och sa att han inte hade sett mig, jag fick stå där under hela tiden det var uppträdande och sen gick vi in igen, alla barnen i hans klass gick in först och sen kom vi andra, jag tittade in i klassrummet och där var han inte, jag hittade honom gråtandes i korridoren, han hittade inte mig-igen. Så nu gick han dit jag gick, när skolan var slut så gjorde vi en tripp ner till stan alla 3.

Men  han ville inte hitta på film som finns på barnavdelningarna på kappahl medan jag tittade efter kläder, han ville först men började ropa efter mig strax efter, likadant när jag stod i kassan och skulle betala, då vågade han se på filmen för då kunde han se mig, men frågade om vart annat om jag sa något eller så påminde han mig om att jag måste säga till när vi skulle gå.

Jag var glad att jag var ledig denna dag, nackdelen är att i morgon är jag inte det.

Vi pratade mycket under dagen och det verkade mer ok att gå, ända tills ikväll- han vill inte gå, han försökte till och med att kräkas för att han skulle vara sjuk i morgon och i morgon kommer barnflickan och ska lämna, jag hoppas bara att det går bra för honom i morgon för varje gång han grät i skolan var ju jag påväg att gråta, jag antar att det blivit kanske lite mycket när pappan åkte tidigt på morgonen och sen börja skolan, han verkar känna sig rädd och osäker och det är inte likt honom, jag önskar bara att det går över snart. 

Nu har han åkt, dt känns tufft, jag såg till och med han flygplan när jag låg i sängen och försökte somna om, det gjorde inte saken bättre.

När vi kramades en sista gång så kändes det som om det var sista gången för alltid och jag gråter inombords, men jag vill inte visa hur ledsen och orolig jag är, visst säger vi båda at vi kommer sakna varann, men inget mer.

Idag börja våran son skolan, han första dag, det är en stor sak för honom och hans pappa missar det, det märks på hans beteende att han tycker att det är jobbigt, han har blivit väldigt mammig igen och dottern har fått tillbaks sitt humör, allt började för 2 dagar sedan, men jag hoppas att det går över snabbare denna gång, nu är jsg förberedd, jag hoppas bara att jag har orken till det, jag har alldeles för mycket i mitt liv nu för att ha mycket ork till övers, men barnen går väl i första hand så... det ordnar sig alltid.