Nu har vi varit och sett vad mannen gör, vi fick komma och hälsa på. Det är fortfarande utbildning i några veckor, sen åker han iväg och är borta i flera månader, jag har mest ryck på axlarna och sagt att om det är det här han vill, så fixar vi det.

Men efter denna helg och efter denna natt med alla mardrömmar om vad som kan hända, så börjar det äntligen slå mig, hur skall detta sluta?

Jag har mest koncentrerat mig på barnen, dom testar gränserna hemma, det är nu man ser hur mycket en person gör intryck utan att man tänker på det, det är ju jag som oftast får göra allt här hemma.

När vi morgonen efter sitter på frukosten i det fina hotellet som vi , jag och barnen har unnat oss, när vi ändå skulle åka så långt, så frågade min dotter varför jag inte pussat pappa direkt när jag så honom, jag förklarade för henne att jag gjorde det sen, men hon frågade om jag inte ångrade mig att jag inte gjort det direkt istället, jag svarar ja och för första gången så börjar tårarna rinna och jag känner hur mycket jag verkligen saknar honom, men hur skulle jag förklara för henne som bara är 8år, att när vi åkte bussen till det område med alla människor som skulle få träffa sina anhöriga som skulle iväg, att det då blev så verkligt att jag nästan var i chock när vi träffade honom först. det kunde jag inte.