I dag skall vi åka för att se vad barnens pappa/min man håller på med, vi kommer även träffa en tjej som också har barn, vars man också åker iväg. Det är skönt att ha någon som man har nått gemensamt med, någon att dela oron med. Hon berättar att hon gråter ofta, inte hela tiden men ibland, själv har jag inte gjort det än, men det kommer väl. Barnen ser iallafall fram emot att få komma dit, jag också förstås.

Det som jag tycker är jobbigast är att alla man känner verkar så medlidande, undrar hur det går och om han har åkt än, frågorna började 4 dagar in på hans utbildning, så det har varit jobbigt för jag får känslan av att dom inte bryr sig, utan det är ett lätt samtalsämne bara. Funderar på att skaffa en t-shirt där det står, Ja, vi lever än och han åker i slutat av april.