Allt kändes så bra, jag började äntligen känna mig possitiv igen.

Nu har jag gått igenom förnekandet att han skall åka- jag klarar mig själv, inga problem, det är ju bara 11 månader sammanlagt- fasen.

Sen kom jag till fasen, där jag kände att allt rasar, vad är det som händer, tårarna rinner hela tiden, längtan, ensamheten.

Men i helgen när han kom hem, så började jag verkligen få koll på läget- vi pratade mycket, jag kände att jag inte var lika orolig, han förklarade att han kanske inte skriver kram, puss osv. men han bryr sig och hans sätt att göra det är bla. att skicka godnatt sms, förra veckan pratades vi vid 1gg, plus 1 sms, jag förstår att han är trött på kvällarna, det är ju jag också, men jag bad honom att försöka skicka nått sms om det gick bra, och det lovade han att göra.

Vi förstod varann och allt slutade bra och kvällen blev ett perfekt avslut inför resan han skulle ta i morse, om jag säger så, utan att bli för olämplig, för när han kommer nästa helg så jobbar jag.

När jag vaknade i morse, mådde jag bra, jag fixade till mig inför jobbet- alla låg och sov, jag pussade honom på pannan och påminde om att ta med frukt till Dotern, sen gick jag till bussen.

Väl på jobbet så rullade det på kanska bra, sen vet jag inte vad som hände, olika åsikter kanske, jag blev less, jag avslutade dagen med en kopp kaffe och en kaka på ett fik i stan med två arbetskamrater, innan jag hämtade barnen. Men det kändes inte som om det räckte, jag behövde mer tid.

Men det får bli en annan dag, jag hämtade barnen, allt gick bra- kul, så vi bestämde oss att spela singstar en stund innan maten, men sen....

då kom det, bråken om vem som skall sitta vart, om att få sitta framför tv:n. Mitt tjat om att plocka fram kläder till i morgon osv. Huvudvärken växte och jag ville bara börja gråta igen... FAN...

det som var så nära.... allt som kändes så bra igår kväll... är det såhär det skall vara, jag känner inte igen mig.

Jag är den som inte är beroede av någon, jag är den som alltid fixar allt, ställer alltid upp. Men när han åker i väg så blir allt pannkaka.

Så mitt beteende nu, är för mig en stor besvikelse.

Jag gråter när ingen ser, oftast inombords bara.

Men det känns som nu när jag inte orkar lika mycket längre, så förstår inte omgivningen det, utan dom kräver istället bara mer.