Nu har det gått en vecka utan att jag hört  något, jag vet att dom är ute någonstans och att vi inte kunde höras på ett tag, men nu börjar det bli jobbigt, jag försöker skriva mail och uppdatera vad som händer här hemma, men tanken om att jag skulle glömma berätta något något som har betydelse här hemifrån känns jobbigt.

Någonting annat som känns jobbigt är ju att det har varit anhörighetsdag i helgen för anhöriga, men att åka 50 mil för att träffas ca:2 timmar har känts jobbigt, tänk om det hade funnits något närmare, det är inte det lättaste att ta sig till Livgardet härifrån när man har jobb och två barn, så jag tog mig aldrig i väg,  men nu känner jag mig ännu mer besviken då jag fick veta att dom hade kort på våra soldater där nerifrån, bilder som jag aldrig kommer att få se.

Jag försöker att få mig en bild av hur det ser ut och vad som händer där nere genom att följa olika bloggar på bland annat resedagboken men även på dom olika hemsidorna som försvaret har, men nu har vi börjat nedräkningen på hans första Leave, vi har ritat upp alla dagar det är kvar till hemkomst och där vi kan kryss i varje dag som närmar sig, precis som vi gör till jul, jag och barnen åker på en egen semester på en vecka innan han kommer hem, då ser vi till att komma hem, så vi kan umgås som en riktig familj, bara vi. tänk att jag kunde längta till att bara vara hemma på mna lediga dagar, det trodde jaag aldrig.