När det blev tal om att han skulle åka, sa flera personer i min närhet att dom lovade att hjälpa till.

Bland annat min mor sa,

- Men det ordnar sig alltid, jag kan ju alltid ställa upp.

Men inte en enda gång, under än så länge ( 2 månaders tid) har hon ställt upp.

Hon kunde inte ens hjälpa oss att handla, då vi låg i influensa och all mat var slut, hon bor 2 mil ifrån oss och åker till och från till stan, när hon har ärenden dit, bland är min styvfar med och han sitter i rullstol och har inget tålamod att hjälpa till med någon som inte har med honom att göra.

Det är inte ofta jag ber om hjälp (tror ju att man skall klara allt själv) men dom få gånger jag har gjort det, så får man ju ingen.

Tex. vi skulle åka med 06 tåget, så jag nämde det för min mor i förbi farten och undrade lite hur man kunde ta sig till tåget, det är ju nästan en mil dit, så jag ville ju inte gå med 2 barn och bussen börjar gå 06, så med den hinner man ju inte. Så istället för att min mor ville skjussa oss, tycker hon att vi skall ta taxi till stationen, fast det kostar 200-300 kr.

Men som tur var ställde min lillebror upp med skjuss istället.

Så nu tycker mamma att vi alltid skall kolla med honom om vi behöver hjälp.

Hon säger jämt; men kolla med din bror han kanske kan.

Grejen är ju bara att han är 20 år, har flickvän och massor med kompisar, han har väl annat för sig än att hjälp sin syster med barn.

Det känns ju verkligen skitdumt att jämt ringa honom.

Ex. idag. Jag behöver handla, allt har tagit slut hemma, mjölk, flingor, kattsand, toapapper, det känns som jag blinkade och sen var allt slut, eller så var det för att jag jobbade hela påsken och min man har varit hemma över helgen och han inte haft så stor koll på vad som tar slut för han åker ändå snart (idag)

Så jag behöver handla, pga en sjukdom jag har så får jag  inte bära tungt och eftersom jag inte har nått körkort än, så måste jag ta bussen.

Min lösning är då, att jag kanske kan lifta med nån och jag bjuder den på lunch eller betalar för mig.

Provar ringa min bror, men inget svar... han sover nog fortfarande.. klockan är 11'25.

så jag går väl och handla själv ändå nu..

Nu har det hänt igen, det som alla anhöriga och inblandade varit rädda för, det som inte fick hända har hänt.   Jag känner inte dom omkomna så jag sörjer inte på det viset som vissa andra gör, utan jag sörjer i egenskap av medmänniska och föredet...

efter en snabb titt in på min blogg såg jag att det fortfarande är människor som läser den, jag känner mig därför lite skyldig att skriva lite hur läget är nu.   Många gånger är livet här hemma som det var innan missionen, men jag vet att han nu ...

Nu har det gått en tid sedan allt hände, vi överlevde denna omgång, ibland undrar jag om han är sugen att åka igen, men det är nog inget han skulle erkänna om jag frågade. Bloggen har jag haft för mig själv, den har han inte läst, han vet att den fin...

Nu har det gått en tid, närmare bestämt 4 månader sedan han kom hem, det låter kortare än vad det känns. Vi har väl fallit tillbaks i vardagen som den var innan han åkte, men människor runt omkring oss undrar om han kommit hem än.... när dom ser att ...

Jag skrev till boken, men efteråt mådde jag så dåligt, huvudvärk i 2 dagar och på snudden till ångest känslor, huvudvärken slog till i slutet av skrivandet, så hårt att jag till och med spydde, så jag läste aldrig igenom texten innan den skickades iv...