Jag hade förträngt att han skulle åka igen, eller jag har iallafall skjutit på tanken, på så sätt så har jag kunnat vara avslappnad mer, men i morse så vaknade jag av att jag hörde ett flygplan och tårarna började rulla.

Det känns som om allt är det sista jag gör, den sista kramen kommer idag, den sista kyssen osv, jag får inte glömma något, jag kan ju inte kompensera det på nått sätt.

Men jag vill inte att han skall se mig gråta, jag vill inte att han skall vara orolig, jag vill visa mig stark,  jag klarade av det förra gången, trots att denna gången tröstade jag mig med att shoppa istället. 

Nu är det bara 8 timmar han sätter sig på ett anslutningsflyg, jag önskar bara att jag kunde glömma tiden och bara känna av den timman innan för jag vill kunna njuta av varje sekund som går idag, jag vet att det bara är ca: 6 veckor tills han kommer tillbaks, men oron värker i kroppen ändå....