I går kväll satt jag och gick igen massa kort som jag framkallat den senaste tiden, då det slog mig att Mannen inte finns med alls.

När dottern fyllde år, när vi har varit på finlandsbåten, när vi var ute och grillade i februari osv.

I början var han ju bara borta på vardagarna, men hemma på helgerna, innan han åkte iväg och det har ju funkat relativt bra men när jag ser på alla korten så slår det mig hur mycket han verkligen går miste om och det värsta är att jag tror inte han inser det själv, han verkar tro att tiden står still här hemma när han inte är här.

Jag själv får samvetskval för att jag jobbar vissa dagar och helger som kanske är mer speciella tex. födelsedagar, jul och nyår, men jag kommer ju ändå hem samma dag och kan fira dom ändå, men det kan inte han.

Barnen växer och blir mer förståndiga, jag blir mer självständig, dessutom håller jag på att möblerar om för fulla muggar, mest troligtvis för att ha en hobby ett sätt att uppmuntra mig själv, så möblering och shopping på rea har blivit min hobby och tro det eller ej, men det dämpar ensamheten, alla fall för ett tag.