Soliga varma dagar, nästan för varma, men jag vet jag ska inte klaga.

Barnen har kommit till en nivå där allt slutar i "tänk om ändå pappa varit med"

det gäller nästan allt som sker vare sig det handlar om att bada/fiska eller äter efterätt.

Själv saknar jag honom mest för att bolla tankar med som det ser ut nu så måste jag nog byta jobb, där jag är nu verkar bli överbemannat och då är den stora frågan vad ska jag välja för jobb, som det är nu så har jag iallafall två andra att välja och vissta är det skönt att inte bli utan, nackdelen är ju att jag helst vill vara kvar där jag är nu, annars vet jag inte vilket jag ska välja och självklart så har jag ju inte hela livet på mig att bestämma, utan bara en vecka.

Så nu saknar jag honom för att bolla dom tankarna, det är ju han som känner mig bäst och det är han som kan hjälpa mig att tänka klart, för det kan inte jag just nu, men när han ringer och jag försöker förklara min sits så är han helt inne i "hans värld" han har inte tid att bry sig i mina problem, han säger att det löser sig nog och visst gör det väl det men istället för att lösa sånt här tillsammans som förr så får jag göra det själv, mycket som oroar mig vid ett jobb byte är ju även att jag mest troligtvis inte lyckas undgå kvällsarbete, som jag har lyckats gjort hitills, men jag har ju ingen barnvakt till kvällarna.

Tankarna bara snurrar och jag vet varken in eller ut snart. 

Jag blir ju mer och mer självständig men frågan är om det uppskattas när han kommer hem för gott.