Vi hamnade på badet i söndags, så slapp jag utmaningen i skolan, barnen fick själva välja.

Jag hade inte hört av Mannen sedan i torsdags och självklart så ringde han när vi var inne på badet, så när jag kom hem så skrev jag uppdaterande mail för att sedan lägga mig lite tidigare då jobbet väntade på måndag men till min förvåning så ringde telefonen och det var han, dom hade precis kommit tillbaks till campen, lyckliga mig :)

Han meddelade även att det ser ut som han kommer hem 2 veckor tidigare och det kan nog passa ganska bra för idag när vi satt i vardagsrummet med massa levande ljus och åt middag som vår dotter fixat så säger hon att det bästa med det här är att vi alla är tillsammans och är sams, hon reflekterade inte ens på att pappan inte var med.

Jag satt och funderade på att göra en sammanfattning på hur det har varit från dag 1 och jag satt inte jag låg, men hur som helst, så jag började läsa mina första inlägg i bloggen, tänk vad man glömmer och förtränger snabbt, att det var så jobbigt redan från början, jag vet inte riktigt om det blivit bättre eller sämre med tiden, för tiden har flytit ihop. Jag blev slutkörd ganska tidigt och jag tror inte det har slutat, jag är så less och slut, det känns som om jag har tappat gnistan, i mellanåt kommer den tillbaks och då hittar jag oftast på nått med barnen och avslutar dom dagarna med uppstädning så jag blir helt slut ändå i slutändan, men ikväll när jag blev medveten om det så hoppas jag att jag orkar göra nått åt det, för det försvinner nog inte av sig självt ochom jag verkligen tänker efter så tror jag bestämt att dom dagarna som jag får gnistan, är dom dagarna Mannen ringer.

Just nu är jag så trött och less på allt, jag var ca: 5 sekunder ifrån att boka in en sista minuten tidigare idag, jag hittade en ganska billig resa för mig och barnen i 5 dagar, jag tänkte att det räcker, vi skiter i skolan och jobbet och bara åker, jag sa till min syster att får vi inte ledigt så sjuk anmäler jag barnen och om personalen undrade senare varför barnen pratade om spanien, så kunde jag skylla på att dom hade hög feber och måste hallucinerat, jag sa det som ett skämt till min syster, men ändå önskade endel av mig att vi bara kunde åka iväg från allt, under tiden som jag kollade hur vi skulle ta oss till arlanda, där flyget gick ifrån, så hann det bli uppbokat.

Tur var väl kanske det nu i efterhand, resan var ju trots allt i morgonbitti...

det slutade med mat på McD och en varsin hyrfilm istället.

Inte lika varmt men betydligt billigare. 

Än sålänge är det lungt, hemskt att säga, men jag har knappt känt av att jag blivit ensam igen, det är alldeles för mycket som pågår runt omkring mig just nu.

Igår när jag var på jobbet hade jag fått ett sms från Mannen att där dom  mellan landade var det 30 grader varm och att dom precis badat i utomhus polen.

Jag tror aldrig jag har varit så avundsjuk just då, i hela mitt liv, så när han ringde på kvällen för att berätta att han kommit fram, så förklarade jag lite skämtsamt att ska han komma med sådan meddelanden så behöver han inte komma hem, för vissa saker kan man behålla för sig själv och självklart trodde han att det var ett skämt.

Men jag blev väldigt sugen på att ta med barnen (dom har ju lite svårt att klara sig hemma själv) och ta en sista minuten bara ett par dagar till värmen, för nu är det allt grått här hemma.

Jag är ledig denna helg och ska försöka hitta på nått kul, dessvärre fick vi en inbjudan till söndag, där hela dotterns klass med föräldrar och syskon skall ha en utmaning, barnen mot föräldrar i spökboll, innebandy och hinderbana, barnen vill ju så gärna gå och jag bara gruvar mig, för då måste jag komma tillbaks till verkligheten med alla frågor ang. Mannen, dessutom tycker ju barnen att det är tråkigt att deras pappa inte kan vara med eftersom det mest är pappor som spelar med barnen, så det känns som jag måste bita i det sura äpplet och trava dit ändå.

Men nu ska jag väl förtränga det tills på söndag så den oron inte förstör resten av helgen.

Jaha då var det dax igen, för en sista omgång, det känns nästan som om jag kliver in i ringen för en boxningsmatch.

Han har nu åkt tillbaks, jag var så pirrig när vi skulle mötas då han skulle kliva av bussen och allt kändes så bra, men det var en sak som inte ingick i min planering, han blev förkyld....

lite feber, oni i halsen osv.

Jag som hade tänkt mig lite hjälp här på hemma fronten, men istället för hjälp hade jag istället 3 barn hemma.

Han blev ju som tur var frisk sista dagarna och har hjälpt till endel, men någon sovmorgon har jag fortfarande inte fått (jag har ju jobbat endel också)

Barnen är glada och mycket medvetna om att nästa gång han kommer hem så blir det för gott, så dom har börjat med sin nedräkning redan.

Medaljutdelningen verkar utebli för min del, osäkra datum, ändrade datum har gjort att det ser ut som om jag jobbar då dom kommer till Stockholm, trots att jag lagt ledigt flera dagar, då vi trodde det var först, jag tycker det är väldigt tråkigt att det skall vara så svårt att kunna planera när den skall vara, men å andra sidan så kanske det inte är meningen att anhöriga ska få bli lite extra stolt och få se sina soldater så medaljen som dom förtjänar och blir lite extra stolta för. vad vet jag.

Ljuset och glädjen i höst/vinter mörkret är invidzonen, jag är så tacksam för att vi som är med och vill lägga oss i boken som skrivs av anhöriga skall träffas i Stockholm, det skall bli kul, att äntligen få träffa andra som sitter i samma sits. Dessutom är det skönt med några som vet hur man planerar i god tid.

Kan även tillägga och tipsa om att jag såg att soldathems förbundet har kommit ut med en tidning, Kornet som man kan beställa om man vill på:

http://www.soldathem.org/kornet.4.11e321491179eaa6008800011419.html

temat är: anhöriga till soldater i utlandsstyrkan. 

När vi hämtade barnen på skolan häromdagen så kom en ur personalen på fritids fram till min man som nu är hemma på leave, hon frågade hur han hade det och eftersom han inte känner henne nått speciellt så svarar han artigt som jag antar dom mesta gör att allt bara är bra.

När jag senare samma dag hämtar vårt andra barn som slutar lite senare, så kommer samma människa fram igen och frågar mig, hur det går för honom igentligen?!

Eftersom jag stod med förra gången hon ställde frågan till min man, så kände jag mig irriterad och svarade lite kort samtidigt som jag gick med min dotter som blev lite fundersam vad som hänt, att det går väl lika bra som för alla andra som är där nere.

Det är så ofta jag får frågan hur det går, hur han mår osv. av folk som i vanliga fall inte bryr sig, vad vill dom veta då? tydligen inte att allt går bra för svarar jag eller min man så, då ställer dom ju bara samma fråga nästa gång jag träffar dom och det värsta är att dom lutar på huvudet lite samtidigt som dom ställer frågan, som nån medlidande nick.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara nästa gång för jag är så less, det är skillnad på dom som verkligen bryr sig och frågar, men dom här som jag pratar om nu, dom gör det är så genomskinligt, dom nästan idiot förklarar en nästan.

(Det här är ju sådanna människor som endast frågar när jag/vi krockar med dom ute, inte dom som kommer och ringer på dörren för att bjuda på fika, vill umgås eller som ringer för att bara prata) 

Så vad är det dom vill höra, att han skjuter folk dagligen och gråter sig till sömns på nätterna, jag är rädd att tyvärr måste sätta ett stopp för det här för mina barn skull och för min egen skull för jag blir bara sårad, så nu har jag bestämt mig nästa person som frågar denna fråga, så skall jag ställa en fråga tillbaks; vad är det du vill höra?

Jag menar det skadar ju inte att försöka.

Kan tillägga att jag nu börjar bli lika less på alla som tycker att tiden gått så fort och att han snart kommer hem, tro jag det att dom tycker att tiden har gått fort, dom har ju inte varit inblandad på samma sätt som vi, dom har det inte lita kallt i sängen, ingen att be sätta på morgon kaffe till, ingen att hjälpa till hemma.

Och visst jag tycker att det har gått ganska bra och jag skäms att säga det, men jag tycker att det är lite synd att det snart tagit slut, för jag har fått en annan gemenskap med folk som sitter i samma sits som mig, som förstår mig. Att sluta min historia här, känns lite tråkigt, men samtidigt är jag glad att få hem honom på heltid, känslorna är som ni kanske märker delade, jag beundrar dom som har sina närmaste inom yrket på heltid, där deras män/kvinnor osv. är borta ofta.

Om min man skulle fråga om han fick åka igen, vet jag inte vad jag skulle svara men jag tror faktiskt att jag skulle ge honom min tillåtelse, för denna resa har gett mig en styrka som jag inte kan förklara, en styrka som jag är väldigt glad att jag börjat hitta, jag är bara lite rädd att den försvinner när han kommer hem, men det viktigaste är att jag vet att den finns där. 

Mina tankar om hur allt är svänger mycket, ibland blir jag arg för det känns inte som om han bryr sig hur vi mår, men ibland så känns det som om vi fixar det här, utan problem. (lite extra när jag lyckades fixa dotterns cykel helt själv)

När jag tycker att det känns jobbigt så är jag den som tyvärr har väldigt svårt att sätta mig och ringa till en okänd person som jag inte ser, inte känner osv. för att berätta om hur jag mår.

I alla tider är jag den som lyssnar när kompisar, familjemedlemmar har det jobbigt. Så därför är jag glad att jag kom på det här sättet att få ut mina känslor. Jag önskar att jag kanske kunde ringa om det var jobbigt, men jag hittar alltid ursäkter till att inte "hinna" göra det och varför vet jag väl kanske inte.

Hur som helst, för att komma till saken, så vill jag tacka alla er som läser denna blogg, för tack vare er så vet jag att vi är fler som känner lika ibland, att vi är fler som finns där ute och blir arga, oroar oss och som kanske börjar känna oss mer självständiga, jag gick igenom allla kommentarerna igår och kände mig väldigt glad... tänk att jag är inte ensam, och när jag vaknade i morse så kände jag mig starkare 

Sköt om er och tack. 

Igår var det dax..

Det kändes som om jag skulle på en första date med någon som jag varit länge förälskad i, hur ser jag ut i håret, har jag rätt kläder på mig, hoppas jag inte har nått mellan tänderna.. jag var helt enkelt 14 år igen.

För denna gång, var det bara jag som skulle möta honom vid bussen, barnen var i skolan, så dom skulle vi hämta tillsammans och dom andra gångerna så har dom varit med, så då har jag haft fullt upp med deras nervositet och glädje, men nu var det första gången ensam för mig.

Aningen illamående av nervositet men lycklig.. tankarna gick runt och det kändes som bussen aldrig skulle komma när jag stod där och väntade.

Det var en konstig känsla att få efter 11 år tillsammans, men nu när den är över så är jag glad att fortfarande kunna känna så, då har man inte tagit varann för givet helt och hållet iallafall.

Jag vet att det finns curlingföräldrar, men jag tror jag har fått curlingbarn, det verkar så iallafall när dom pratar om sin pappa, han gör aldrig fel..

Dom skyddar honom i vått och tort.

ex. vår son tycker bara att det är ok att döda ett djur om man jobbar med det, så när pappa var ute i skogen och jagade förra året med barnens morfar och sköt ett rådjur så var det morfars fel att det blev så, för det var ju han som ville jaga...

lite gulligt är det ju förstås, men jag visste inte att det fanns curlingbarn.

Men nu är det bara en dag kvar tills han kommer hem på leave och vi är längtansfulla allihop, även killarna där borta har stor hemlängtan nu, det är det sista leavet han får nu, för nästa gång kommer han hem för gott. Men någonting får mig att tro att denna gång kommer att bli den längsta. Tidigare så har jag vetat att det är lång tid kvar och visst har det gått undan, men det har inte varit så lätt alla gånger, men nu när jag vet att det är ca: 8 veckor kvar tills han kommer hem, så vet jag att det "bara" är 2 månader och därför kommer dom att kännas långsamma, det kommer ju vara runt lucia då ju, kanske fullt med snö och julklapps shoppningen är mot sitt slut... herregud det är ju jag som måste ta hand om den!!

När han kommer hem den gången så börjar verkligheten igen och den skrämmer mig lite, för hur har jag ändrats och hur är han, dom gånger han är hemma på leave är inte på riktigt, inte för oss iallafall, tror jag.

Vi har inte bråkat nått, utan båda är väldigt förstående, hjälpsamma med varann och det känns som man är lite nyförälskade, men tänk om vi börjar gå varann på nerverna när han är hemma för gott, det tar ju ett tag att vänja sig att vara runt varann.

Jag har ju sett till att tvätten är upptvättad när han kommer hem, det är uppstädat och maten är till viss del förberedd, jag har haft semester dom tidigare gånger han kommit hem, men denna gång kommer jag att jobba på som vanligt och han är inte van att "sköta"hemmet och barnen själv längre, med våra små rutiner som jag inte ens tänkt på att vi har skapat,

han backar en hel del i önskan om mat och aktiviteter när han är hemma på leave, men hur är han sen.

Det känns tokigt att börja oroa sig för något som inte finns, för vem vet, vi kanske lever på rosa små moln till vardags efter han kommit hem för gott också och inte bara under ett leave.