Hemma igen efter en weekend i storstan,tåget blev 1 timme sent hem igår kväll och visst självklart vart jag förskyld, lite hosta, lite huvudvärk, lite feber, men med ipren och mycket envishet hade vi en rolig helg, vi hann med både skansen och grönan och lite shopping, käkade hallon och jordgubbar.

Mest jobbigt var det för vår son, han kände tydligen ett stort kontroll behov av att kunna se mig hela tiden, när vi var på en lekplats på skansen så, sa han åt mig att ställa mig på ett speciellt ställe, där han kunde se mig hela tiden, han säger åt mig hela tiden att jag inte får gå nånstans och han går högst 3 steg med ryggen mot mig innan han vänder sig om, likadant när vi satt på tåget, vi satt rakt emot varann men med en dator emellan oss, trots att det är enbarnfilm på så föredrar han att se på mig istället, han försökte släta över det med att säga: -Mamma, jag vill se på dig för att du är så fin idag.

Smikrad som jag blev så fick jag ändå säga, att det är okey, jag ska inte gå nånstans och om jag måste gå på toa så säger jag till.

Han blev då lite lugnare ett par timmar - stackarn,jag vet inte om det känns  så här för att hans pappa har "lämnat" honom det kanske hade blivit såhär ändå, det enda jag vet är att han blivit såhär efter utlandstjänsten börjat.

En annan sak jag tänkt på och beklagar mig lite över är hur barnen höjer sin pappa till skyarna, om pappa har varit här så hade vi fått gjort det och det, dom minns nästan inget negativt om honom alls, pappa skulle vilja varit med och gjort allt, men så var inte fallet, han är som vilken männsika som helst som klagar lite ibland och som inte vill vara med och göra allt och som också säger nej, kanske lite ofta ibland, inte lika mycket nu när han är på leave men i vanliga fall, men han är ändå en underbar pappa, men just att en människa blir höjd till skyarna för att dom inte är närvarande.

För jag märker att jag har blivit likadan, tänk om Mannen varit hemma så hade jag sluppit all denna disk...... men igentligen, när diskade han sist då? det var LÄNGE sen. Likadant när vi var i Stockholm och jag var febrig, tänk om han var här då hade han kunna varit min stötte pelare när vi sprungit på stan..... Men haha, han tycker ju inte ens om att gå på stan, så chansen att det skulle ha hänt är väldigt liten, konstigt att man glömmer sådanna saker, så han har mycket att leva upp till när han kommer hem för gott :)

Jag tycker att det  är roligt att ni som läser ger sig till känna ibland, det värmer att mina tankar kan ge andra stöd, så nu tjejer och ev. killar som är anhöriga så ska ni få ett tips som hjälpte mig lite.

Åk bort, min Man blev tydligen lite orolig när vi åker till en större stad, för han har verkligen anträngt sig att och ringt varje dag vi varit i Stockholm, bara för att kolla hur vi har det, det var faktiskt lite festligt att han fick oroa sig lite istället, för vi har bara haft kul.