Barnvakten skickar ett sms, hon har blivit magsjuk och kan inte komma imorgonbitti.... aningen panik skapas i mitt huvud... vad gör jag nu? det är söndag eftermiddag och klockan är 19´30 och jag måste ha barnvakt 06´00.

Jag kan ju inte ringa till dagiset som barnen får gå till om dom behöver tillsyn före 07´30 på morgonen, dom öppnar ju 06´30 om behovet behövs och detta skall meddelas veckan innan, mina barn har aldrig gått på det dagiset heller, dessutom finns det ju ingen att få tag i där nu ändå.

Som tur är ringer min mor i samma veva för att kolla vad barnen har att berätta om hur helgen har gått eftersom dom har varit där sen fredag em, då jag har jobbat hela helgen, när hon får höra mitt dilemma så ställer hon upp och kommer in, hon åker 2 mil enkel resa för att se till mina barn i 2 timmar och lämna dom på skolan för att sedan åka hem igen, jag är otroligt tacksam, jag har sagt det till henne och hon säger att hon vet, men jag vill kunna visa det också men vet inte riktigt hur.

Som sagt var så hade jag ju jobbat hela helgen tidigare i veckan pratade jag med Mannen och han sa att vi hörs nått i veckan, jag berättade att jag jobbar fredag och lördag kväll och gissa när han ringer... jo fredag kväll, han lämnar iallafall ett meddelande att han hör av sig i morgon och mycket riktigt så ringer han på lördag kväll också.

Jag känner mig lite irriterad då jag hör att han säger; - jag kommer inte ihåg om du jobbar men jag provar väl att ringa i morgon.

Lustigt att när han inte får tag i mig så har han möjlighet att ringa dagligen..

Så nu känner jag mig mest besviken på mig själv, jag räcker inte till, det är jobbigt att fixa och pyssla, vi har tandläkartider,  läkartider, skolmöten, fixa inför skolfoto (värsta uppdraget), diska, laga mat, tvätta, hinna umgås med kompisar, shoppa sommar/höst/vinter-kläder då barnen växer så det brakar, fixa barnvakt,

dessutom skall jag jobba och sist men inte minst vänta vid telefonen och vara en god hustru...

Men jag då, vem är jag?

..En mamma som får samvetskval för att jag inte träffar barnen dom helger jag jobbar för att jag måste lämna bort dom, för dom sover där hela helgen, istället för att passa på att umgås med kompisar på dom lediga tider jag har, istället vill jag bara hem.

Jag har även börjat tappat lusten för att skriva mail och brev till Mannen och jag har förklarat det för honom, men han verkar inte förstå.

Det är inte så roligt att skriva mail om man inte får nått tillbaks, jag vet inte ens om han läser dom så länge jag inte frågar.

Jag antar att det är en svacka, men det krävs så lite för att allt ska rasa här hemma.

Telefonen...det enda stället jag inte har haft den på är på jobbet, där får jag inte ha den på, annars har det följt mig överallt, jag tar med det när jag kastar soper, går till tvättstugan osv. ifall han ringer...

Så min fråga till mig är; vad händer med mig, vem är jag.... 

Jag har lovat mig själv att försöka släppa telefonen lite bättre.

Det går säkert över, men någonting inom mig börjar fundera på hur det blir när han kommer hem för gott, är det då det svåra kommer, att hitta tillbaks till varann?