Barnvakten skickar ett sms, hon har blivit magsjuk och kan inte komma imorgonbitti.... aningen panik skapas i mitt huvud... vad gör jag nu? det är söndag eftermiddag och klockan är 19´30 och jag måste ha barnvakt 06´00.

Jag kan ju inte ringa till dagiset som barnen får gå till om dom behöver tillsyn före 07´30 på morgonen, dom öppnar ju 06´30 om behovet behövs och detta skall meddelas veckan innan, mina barn har aldrig gått på det dagiset heller, dessutom finns det ju ingen att få tag i där nu ändå.

Som tur är ringer min mor i samma veva för att kolla vad barnen har att berätta om hur helgen har gått eftersom dom har varit där sen fredag em, då jag har jobbat hela helgen, när hon får höra mitt dilemma så ställer hon upp och kommer in, hon åker 2 mil enkel resa för att se till mina barn i 2 timmar och lämna dom på skolan för att sedan åka hem igen, jag är otroligt tacksam, jag har sagt det till henne och hon säger att hon vet, men jag vill kunna visa det också men vet inte riktigt hur.

Som sagt var så hade jag ju jobbat hela helgen tidigare i veckan pratade jag med Mannen och han sa att vi hörs nått i veckan, jag berättade att jag jobbar fredag och lördag kväll och gissa när han ringer... jo fredag kväll, han lämnar iallafall ett meddelande att han hör av sig i morgon och mycket riktigt så ringer han på lördag kväll också.

Jag känner mig lite irriterad då jag hör att han säger; - jag kommer inte ihåg om du jobbar men jag provar väl att ringa i morgon.

Lustigt att när han inte får tag i mig så har han möjlighet att ringa dagligen..

Så nu känner jag mig mest besviken på mig själv, jag räcker inte till, det är jobbigt att fixa och pyssla, vi har tandläkartider,  läkartider, skolmöten, fixa inför skolfoto (värsta uppdraget), diska, laga mat, tvätta, hinna umgås med kompisar, shoppa sommar/höst/vinter-kläder då barnen växer så det brakar, fixa barnvakt,

dessutom skall jag jobba och sist men inte minst vänta vid telefonen och vara en god hustru...

Men jag då, vem är jag?

..En mamma som får samvetskval för att jag inte träffar barnen dom helger jag jobbar för att jag måste lämna bort dom, för dom sover där hela helgen, istället för att passa på att umgås med kompisar på dom lediga tider jag har, istället vill jag bara hem.

Jag har även börjat tappat lusten för att skriva mail och brev till Mannen och jag har förklarat det för honom, men han verkar inte förstå.

Det är inte så roligt att skriva mail om man inte får nått tillbaks, jag vet inte ens om han läser dom så länge jag inte frågar.

Jag antar att det är en svacka, men det krävs så lite för att allt ska rasa här hemma.

Telefonen...det enda stället jag inte har haft den på är på jobbet, där får jag inte ha den på, annars har det följt mig överallt, jag tar med det när jag kastar soper, går till tvättstugan osv. ifall han ringer...

Så min fråga till mig är; vad händer med mig, vem är jag.... 

Jag har lovat mig själv att försöka släppa telefonen lite bättre.

Det går säkert över, men någonting inom mig börjar fundera på hur det blir när han kommer hem för gott, är det då det svåra kommer, att hitta tillbaks till varann?

 

E

22 september 2008 09:01

Känner igen mig så i det du skriver. Telefonen är vid min sida hela tiden. Missade ett samtal från honom igår, men han smsade och sa att han ringer på mobilen idag istället. Jag var ute typ 20 minuter - får de bara lov att ringa ett samtal? Ringer man inte på mobilen ifall jag inte är hemma? Det är en dryg vecka sedan vi pratade senast och det är så mycket man vill säga, men ändå räcker det med att höra hans röst för att jag ska bli glad.

Mailen... Du slår huvudet på spiken... Inga mail har kommit senaste veckan, men enligt min kille är internet därnere "segare än fruset smör" för tillfället... Jag skriver (förutom mail) ungefär ett vanligt brev i veckan till min kille och han har skrivit ett kort till mig. Jag ska erkänna att jag förväntat mig lite mer, men samtidigt vet jag inte hur mycket tid de har till sådant.

Att, som du skriver, "hitta tillbaks till varann" när tjänstgöringen är slut ska du inte gå och fundera på nu. En sak i taget - allt brukar lösa sig! Visst har både han och du förändrats under dessa månaderna, men det betyder inte att det blir svårare att hitta tillbaks till varann :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det hänt igen, det som alla anhöriga och inblandade varit rädda för, det som inte fick hända har hänt.   Jag känner inte dom omkomna så jag sörjer inte på det viset som vissa andra gör, utan jag sörjer i egenskap av medmänniska och föredet...

efter en snabb titt in på min blogg såg jag att det fortfarande är människor som läser den, jag känner mig därför lite skyldig att skriva lite hur läget är nu.   Många gånger är livet här hemma som det var innan missionen, men jag vet att han nu ...

Nu har det gått en tid sedan allt hände, vi överlevde denna omgång, ibland undrar jag om han är sugen att åka igen, men det är nog inget han skulle erkänna om jag frågade. Bloggen har jag haft för mig själv, den har han inte läst, han vet att den fin...

Nu har det gått en tid, närmare bestämt 4 månader sedan han kom hem, det låter kortare än vad det känns. Vi har väl fallit tillbaks i vardagen som den var innan han åkte, men människor runt omkring oss undrar om han kommit hem än.... när dom ser att ...

Jag skrev till boken, men efteråt mådde jag så dåligt, huvudvärk i 2 dagar och på snudden till ångest känslor, huvudvärken slog till i slutet av skrivandet, så hårt att jag till och med spydde, så jag läste aldrig igenom texten innan den skickades iv...