I dag fick jag reda på av mina svärföräldrar att dom fått brev ang. anhörighetsdag, dom undrade om jag skulle gå.... jag har inte fått nått än, vem vet kanske kommer det i morgon.

Nackdelen är att vissa(tex. jag) jobbar även helger, denna anhörighetsdag är tyvärr på en sån helg, då jag jobbar.

Det är väldigt komplicerat att lyckas byta en hel helg, tyvärr.

Anhörighetsdagen är om en månad så det är ganska kort om tid, priser på tåg/flyg har hunnit stiga en heldel.

Eftersom vi bor ganska långt ifrån är det svårt att ta sig iväg bara över dagen också.

När jag nämner detta så är alla så förstående till att jag inte kommer, men inte jag, det känns förjävligt att inte kunna komma och få vara anhörig, se ev. bilder, höra informationen osv.

Jag tycker även att det är synd att det bara är 2 timmar som det handlar om, jag vet att det är många som klagat på detta, men inget händer.

Så jag hoppas att dom anhöriga i framtiden får möjlighet till att hinna träffas och prata lite mer, jag hade gärna betalat en slant till mat för att kunna hinna umgås med människor som sitter i samma sits.

Kanske en lägesrapport via brev om hur dom har det där nere skulle vara lite uppmuntrande, för uppdateringen på hemsidan suger, dessutom har inte alla internet.

Så nu hoppas jag med ljus och lykta att vi snart får en inbjudan till en medaljutdelning, så vi hinner och kan vara med.. om vi får, för ibland känns det som vi "bara" är anhöriga.

Men snälla hjälp oss att få vara anhöriga, ge oss iallafall lite information.

För att beklaga sig lite mindre så hann jag prata med Mannen i 5 minuter idag och det kändes riktigt bra, längtar till nästa samtal.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det hänt igen, det som alla anhöriga och inblandade varit rädda för, det som inte fick hända har hänt.   Jag känner inte dom omkomna så jag sörjer inte på det viset som vissa andra gör, utan jag sörjer i egenskap av medmänniska och föredet...

efter en snabb titt in på min blogg såg jag att det fortfarande är människor som läser den, jag känner mig därför lite skyldig att skriva lite hur läget är nu.   Många gånger är livet här hemma som det var innan missionen, men jag vet att han nu ...

Nu har det gått en tid sedan allt hände, vi överlevde denna omgång, ibland undrar jag om han är sugen att åka igen, men det är nog inget han skulle erkänna om jag frågade. Bloggen har jag haft för mig själv, den har han inte läst, han vet att den fin...

Nu har det gått en tid, närmare bestämt 4 månader sedan han kom hem, det låter kortare än vad det känns. Vi har väl fallit tillbaks i vardagen som den var innan han åkte, men människor runt omkring oss undrar om han kommit hem än.... när dom ser att ...

Jag skrev till boken, men efteråt mådde jag så dåligt, huvudvärk i 2 dagar och på snudden till ångest känslor, huvudvärken slog till i slutet av skrivandet, så hårt att jag till och med spydde, så jag läste aldrig igenom texten innan den skickades iv...