När vi hämtade barnen på skolan häromdagen så kom en ur personalen på fritids fram till min man som nu är hemma på leave, hon frågade hur han hade det och eftersom han inte känner henne nått speciellt så svarar han artigt som jag antar dom mesta gör att allt bara är bra.

När jag senare samma dag hämtar vårt andra barn som slutar lite senare, så kommer samma människa fram igen och frågar mig, hur det går för honom igentligen?!

Eftersom jag stod med förra gången hon ställde frågan till min man, så kände jag mig irriterad och svarade lite kort samtidigt som jag gick med min dotter som blev lite fundersam vad som hänt, att det går väl lika bra som för alla andra som är där nere.

Det är så ofta jag får frågan hur det går, hur han mår osv. av folk som i vanliga fall inte bryr sig, vad vill dom veta då? tydligen inte att allt går bra för svarar jag eller min man så, då ställer dom ju bara samma fråga nästa gång jag träffar dom och det värsta är att dom lutar på huvudet lite samtidigt som dom ställer frågan, som nån medlidande nick.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara nästa gång för jag är så less, det är skillnad på dom som verkligen bryr sig och frågar, men dom här som jag pratar om nu, dom gör det är så genomskinligt, dom nästan idiot förklarar en nästan.

(Det här är ju sådanna människor som endast frågar när jag/vi krockar med dom ute, inte dom som kommer och ringer på dörren för att bjuda på fika, vill umgås eller som ringer för att bara prata) 

Så vad är det dom vill höra, att han skjuter folk dagligen och gråter sig till sömns på nätterna, jag är rädd att tyvärr måste sätta ett stopp för det här för mina barn skull och för min egen skull för jag blir bara sårad, så nu har jag bestämt mig nästa person som frågar denna fråga, så skall jag ställa en fråga tillbaks; vad är det du vill höra?

Jag menar det skadar ju inte att försöka.

Kan tillägga att jag nu börjar bli lika less på alla som tycker att tiden gått så fort och att han snart kommer hem, tro jag det att dom tycker att tiden har gått fort, dom har ju inte varit inblandad på samma sätt som vi, dom har det inte lita kallt i sängen, ingen att be sätta på morgon kaffe till, ingen att hjälpa till hemma.

Och visst jag tycker att det har gått ganska bra och jag skäms att säga det, men jag tycker att det är lite synd att det snart tagit slut, för jag har fått en annan gemenskap med folk som sitter i samma sits som mig, som förstår mig. Att sluta min historia här, känns lite tråkigt, men samtidigt är jag glad att få hem honom på heltid, känslorna är som ni kanske märker delade, jag beundrar dom som har sina närmaste inom yrket på heltid, där deras män/kvinnor osv. är borta ofta.

Om min man skulle fråga om han fick åka igen, vet jag inte vad jag skulle svara men jag tror faktiskt att jag skulle ge honom min tillåtelse, för denna resa har gett mig en styrka som jag inte kan förklara, en styrka som jag är väldigt glad att jag börjat hitta, jag är bara lite rädd att den försvinner när han kommer hem, men det viktigaste är att jag vet att den finns där.