han ringde igår kväll, jag hade fullt upp med att städa undan och packa till barnen och han var väl trött och skulle inte få sova många timmar förren han skulle iväg igen, jag lättade mitt hjärta om hur det är här hemma, att jag ville hellre börja plugga igen och hur att det är jobbigt när folk påpekar hur snabbt tiden gått, för när jag berättade det för min mamma igår så sa hon att hon förstod mig och sedan lägger till med; men tiden har ju gott fort......

Allt sånt berättade jag, jag tillade att han fick gå med dottern till tandläkaren i januari eftersom jag jobbade den dagen.

Han var säkert trött och jag var bara så glad att han ringde så jag hade någon att prata med.

Tillslut tillade han att han skulle ringa i övermorgon istället och jag blev stött för det var den enda dagen som jag ska ut med några tjejkompisar och fira en 40årsdag. Jag har inte varit ut och träffa kompisar på  jättelänge länge.

Så det blev en dispyt om jag inte skulle ha med telefonen osv.

Och det slutade med att han sa hejdå och bara lade på, ingen puss eller nått.

Så nu sitter jag här och bara mår skit, jag vill inte att det sista samtalen ska sluta såhär, vi har ju klarat av det tidigare, jag har oftast tänkt före jag har talat tidigare så det inte ska bli nått missförstånd, men denna gången kändes det som om han inte kunde unna mig en kväll ute, jag ska ju inte ens dricka, jag ska ju jobba dagen efter.

Jag skrev ett mail nästan direkt efter vårt samtal, men jag vet ju inte när han läser det.

Så nu kändes det ju inte bättre av att lämna av barnen på skolan och veta att jag inte få se dom förren måndag morgon, jag tror jag börjar få seperationsångest, jag får bara samvetskval för att jag måste jobba och det känns ju inte bättre att det är ett jobb som jag inte ens tycker är roligt att gå till.