Ju närmare tiden kommer hemgång desto mer längtar jag efter att få börja leva som en familj igen, även Mannen längtar mycket nu, det hörs på honom när han ringer hem och  han till och med erkänner det och det känns otroligt skönt.

Snön har börjat fallit ner från himlen så det känns som alla årstider varit nu utan honom, eftersom det var vinter när han började sin utbildning.

Men jag har lärt mig att tillåta mig själv att få sakna honom på ett hälsosamt sätt, jag har bevisat för mig själv att jag inte är berode av någon annan, jag klarar hemmet  och barnen osv själv, men jag vill inte vara själv i förhållandet för jag är visst beroende av kärlek och jag har under denna resa börjat inse att det är helt ok.

Jag är starkare nu och är inte lika rädd att bli sårad och det är väl därför jag tidigare varit så fast vid att inte vara berode av någon annan, men om man skall ge, så måste man väl kunna ta också, för det är väl inget som kan dö av att bli älskad?  inte normal kärlek iallafall.

Hoppas ni alla har det bra därute