ja nu är snart min "stöttande" tid över, han är hemma om en vecka, jag känner inte som jag har kunnat varit så stöttande som jag önskat, jag har varit dålig på att skriva brev, lite bättre på att skriva mail, men han har varit dålig på att svara och då ger man tillslut upp att skriva, då jag inte vet när och om han läser dom.

Men jag har iallfall aldrig avbrutit ett samtal när han har ringt, så på så sätt har jag gett honom tid, för jag vet ju aldrig när vi talas vid nästa gång.

Jag har tassat lite på tå här hemma när vi har talats vid och när han är hemma på leave, för jag vill inte att vi skulle bli osams eller missförstå varann, det sista vi gör, för tänk om det skulle hända honom nått,  så med andra ord har jag varit det av rent egoistiska själ för jag skulle inte vilja leva med den tanken att vi har osams det sista vi var.

jag skall till Stockholm nästa vecka och jag ser så mycket fram emot det, att få träffa andra tjejer i samma sits, dessvärre som jag nämnt tidigare så har ju Mannen medaljcermoni samtidigt på livgardet.

Han är väldigt förstående till att jag åker till invidzonen istället för till honom, vilket i sin tur ger mig mer samvetskval att jag inte stöttar honom i Stockholm, så jag hoppas väl kanske att det är fler anhöriga som inte dyker upp. Han säger att -det är ju bara en medalj. Så jag får väl hoppas väl på att han även känner så när han väl står där.

 

recnac

25 november 2008 21:28

Hej! Vi ses om några dagar i stockholm! Kul att du oxå ska dit! Skönt att din man snart är hemma!
Kram på dig!

http://www.metrobloggen.se/8manader

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har det hänt igen, det som alla anhöriga och inblandade varit rädda för, det som inte fick hända har hänt.   Jag känner inte dom omkomna så jag sörjer inte på det viset som vissa andra gör, utan jag sörjer i egenskap av medmänniska och föredet...

efter en snabb titt in på min blogg såg jag att det fortfarande är människor som läser den, jag känner mig därför lite skyldig att skriva lite hur läget är nu.   Många gånger är livet här hemma som det var innan missionen, men jag vet att han nu ...

Nu har det gått en tid sedan allt hände, vi överlevde denna omgång, ibland undrar jag om han är sugen att åka igen, men det är nog inget han skulle erkänna om jag frågade. Bloggen har jag haft för mig själv, den har han inte läst, han vet att den fin...

Nu har det gått en tid, närmare bestämt 4 månader sedan han kom hem, det låter kortare än vad det känns. Vi har väl fallit tillbaks i vardagen som den var innan han åkte, men människor runt omkring oss undrar om han kommit hem än.... när dom ser att ...

Jag skrev till boken, men efteråt mådde jag så dåligt, huvudvärk i 2 dagar och på snudden till ångest känslor, huvudvärken slog till i slutet av skrivandet, så hårt att jag till och med spydde, så jag läste aldrig igenom texten innan den skickades iv...