Det är så mörkt ute och jag blir så trött, om jag kunde  skulle jag nog somna före barnen på kvällarna. Det är ju alldeles mörkt när jag åker till jobbet och lika mörkt när jag kommer och ska hämta barnen på fritids och den tiden det är ljust då är jag inne och jobbar, ironiskt.

Igår på jobbet hade jag svårt att släppa tanken från Mannen då vi hade en patient som kom från det landet Mannen är i, hennes man, son, faster, syster hade blivit mördade framför hennes ögon.

Hon fick själv en armbruten och fick sy 14 stygn i huvudet, det hände för 4 år sedan och sen kom hon hit, jag berättade aldrig om min situation men hon var duktig på att berätta om hennes liv, det var väldigt intressant att höra men ändå så overkligt att veta att Mannen är där.

Jag fick henne som patient för att en av mina kollegor tyckte att jag kan ju sånt där... språket osv..!!?? ja, man slutar ju aldrig att chockas över andras idioti. Trots att det kändes ganska obehagligt att sköta henne, så blev det tillslut väldigt intressant.

Jag hör av Mannen ungefär var  tredjedag nu.

Han kommer att komma till Sverige för gått och det blir tidigare än vad vi räknat med, så när jag träffar invidzonen i Stockholm, så är han i Stockholm och kommer att åka hem hit. Känns konstigt, men jag vet ju iallafall vart jag har honom, någon inbjudan till medaljutdelning har ju ändå inte kommit än och det är ju bara lite mindre än 4 veckor kvar, så jag vet ju inte ens om man är välkommen. 

Men jag har inte börjat våga på mig någon nedräkning, inte än.