ja nu är snart min "stöttande" tid över, han är hemma om en vecka, jag känner inte som jag har kunnat varit så stöttande som jag önskat, jag har varit dålig på att skriva brev, lite bättre på att skriva mail, men han har varit dålig på att svara och då ger man tillslut upp att skriva, då jag inte vet när och om han läser dom.

Men jag har iallfall aldrig avbrutit ett samtal när han har ringt, så på så sätt har jag gett honom tid, för jag vet ju aldrig när vi talas vid nästa gång.

Jag har tassat lite på tå här hemma när vi har talats vid och när han är hemma på leave, för jag vill inte att vi skulle bli osams eller missförstå varann, det sista vi gör, för tänk om det skulle hända honom nått,  så med andra ord har jag varit det av rent egoistiska själ för jag skulle inte vilja leva med den tanken att vi har osams det sista vi var.

jag skall till Stockholm nästa vecka och jag ser så mycket fram emot det, att få träffa andra tjejer i samma sits, dessvärre som jag nämnt tidigare så har ju Mannen medaljcermoni samtidigt på livgardet.

Han är väldigt förstående till att jag åker till invidzonen istället för till honom, vilket i sin tur ger mig mer samvetskval att jag inte stöttar honom i Stockholm, så jag hoppas väl kanske att det är fler anhöriga som inte dyker upp. Han säger att -det är ju bara en medalj. Så jag får väl hoppas väl på att han även känner så när han väl står där.