På väg hem från en av mina mest meningsfulla äventyr på väldigt länge.

Vi är fler, dom känner som mig  och nu har vi varann

Men tänk om vi hade kunnat få varann tidigare, vad mycket enklare våra missioner skulle ha varit.

Efter en och halv dag så känns det som om vi känt varann i evigheter och det, för att vi har en gemensam nämnare, vi är anhöriga, anhöriga till män som gör utlanstjänst.

Men det här är bara början på något nytt, tillsammans gör vi oss starkare, vi kan lyssna, stötta och förstå varann.

Ålder, bakgrund, förälder på vilket sätt man än är anhörig är oväsentligt, vi sitter i samma båt ändå.

Vi vill få ett bättre stöd för att kunna vara bättre, lungnare anhöriga och förståelse.

 Genom invidzonen kan vi hjälpa varann och hjälpa andra som precis börjar sin resa som anhörig för nu är vi spridda geneom hela Sverige.

Efter denna tripp slog en tanke mig på tåget hem.

-fan jag är ju nån.